Cellofan, Astrid Trotzig och Isä meidän

På tisdag kväll såg jag Cellofan på Svenska teatern. Skådespelarprestationen var beundransvärd, men SÅ roligt hade jag inte – kanske för att jag hört så många säga att det är en SÅ rolig pjäs. Jag brukar älska alla skämt som driver med finlandssvenskhet, men nu var det bara inte lika roligt mera. Har jag kanske börjat definiera mig själv på något nytt sätt? Det kändes på nåt sätt som ett för enkelt sätt att skämta på och inte särskilt dramaturgiskt högklassigt heller – finns kapaciteten inte för att göra en teater där finlandssvenska klichéer inte tas upp? Samtidigt har jag ju tidigare tyckt att just det skapar en så fin gemenskap eftersom alla antydningar är så tydliga för alla finlandssvenskar som sitter i publiken. En liten minoritet behöver ett klister som detta för att hållas ihop liksom. Nästa vecka skall vi se Eftersvett, då vet jag väl senast vad jag egentligen tycker i denhär saken.
På tal om finlandssvenskhet – på onsdag kväll gick jag till Nifin för att lyssna på författaren Astrid Trotzig. Och hon berättade om hur störande det är när människor är så förvånade över att hon kan svenska så bra eftersom hon har ett asiatiskt utseende. Hon borde prova på att vara finlandssvensk i Sverige! Då ser man ju ändå svensk ut, men får ändå hålla på att förklara sig…
Senare på kvällen gick vi ännu för att se dokumentärfilmen Isä Meidän som handlade om en (ganska normal?) finsk familjefar med ett stort alkoholproblem. Ja, eller egentligen handlade den om hur det är att leva med en far som är full mest hela tiden. Inte så särskilt uppmuntrande bild av det finska samhället det. Och plötsligt blir man så mån om sitt finlandssvenska arv för vi är ju ändå inte som finnarna! En så konstig minoritet med utbildning, pengar och makt och så fruktansvärt liten att det aldrig är möjligt att inte någon skulle känna någon som känner någon. Den mest priviligerade minoriteten i hela världen har jag hört.