Eftersvett och fulla damer

Eftersvett var nästan lika rolig som jag väntat mig. Och revyns inställning till finlandsvenskhet kändes väldigt lik min - gillar, men med viss ironi. Och vilka skådespelarprestationer, man blir bara så glad.

Det som inte gör mig så glad var det min mamma berättade när hon ringde mig nyss. Hon var upprörd efter att ha hjälpt en "fin" dam i sitt trapphus. Damen var stupfull och hade fallit och drämt huvudet i trappan och där hade mamma satt och tröstat henne och blivit nerblodad. Ambulansen kom efter damen och mamma blev kvar med hennes ord ekande i skallen "livet är så hemskt och imorgon fortsätter jag att supa igen". Och denhär damen har det alltså väl ställt ekonomiskt, har två högskoleexamina bakom sig, en man som haft ett bra jobb... Men det bara går snett.

Cellofan, Astrid Trotzig och Isä meidän

På tisdag kväll såg jag Cellofan på Svenska teatern. Skådespelarprestationen var beundransvärd, men SÅ roligt hade jag inte – kanske för att jag hört så många säga att det är en SÅ rolig pjäs. Jag brukar älska alla skämt som driver med finlandssvenskhet, men nu var det bara inte lika roligt mera. Har jag kanske börjat definiera mig själv på något nytt sätt? Det kändes på nåt sätt som ett för enkelt sätt att skämta på och inte särskilt dramaturgiskt högklassigt heller – finns kapaciteten inte för att göra en teater där finlandssvenska klichéer inte tas upp? Samtidigt har jag ju tidigare tyckt att just det skapar en så fin gemenskap eftersom alla antydningar är så tydliga för alla finlandssvenskar som sitter i publiken. En liten minoritet behöver ett klister som detta för att hållas ihop liksom. Nästa vecka skall vi se Eftersvett, då vet jag väl senast vad jag egentligen tycker i denhär saken.
På tal om finlandssvenskhet – på onsdag kväll gick jag till Nifin för att lyssna på författaren Astrid Trotzig. Och hon berättade om hur störande det är när människor är så förvånade över att hon kan svenska så bra eftersom hon har ett asiatiskt utseende. Hon borde prova på att vara finlandssvensk i Sverige! Då ser man ju ändå svensk ut, men får ändå hålla på att förklara sig…
Senare på kvällen gick vi ännu för att se dokumentärfilmen Isä Meidän som handlade om en (ganska normal?) finsk familjefar med ett stort alkoholproblem. Ja, eller egentligen handlade den om hur det är att leva med en far som är full mest hela tiden. Inte så särskilt uppmuntrande bild av det finska samhället det. Och plötsligt blir man så mån om sitt finlandssvenska arv för vi är ju ändå inte som finnarna! En så konstig minoritet med utbildning, pengar och makt och så fruktansvärt liten att det aldrig är möjligt att inte någon skulle känna någon som känner någon. Den mest priviligerade minoriteten i hela världen har jag hört.

Bara negativt med semioffentliga rum i staden?

Just som arbetena verkade börja ta slut blev det problem. Ett (av de nya!) rören hade gått sönder i väggen och man var tvungen att ta bort kakel och grejer därför. Lyckat… Imorgon drar vi till Tölö till svärmor och svärfar, jag orkar inte mera vara hemma. Tur att vi är välkomna där.

Idag höll jag mig med lillan på stan nästan hela dan. Och blev på Alexandersgatan flere gånger antastad av välgörare som inte tyckte jag var tillräckligt av en välgörare. Visst förstår jag att jag är ett lockande offer med barnvagn, men ändå, nog är det störande. (Dessutom verkar alla hare krishnan älska mig. Så nördig/hippie/bortkommen borde jag väl ändå inte se ut?)
Eftersom det var svinkallt ute sökte jag mig vid ett tillfälle ner i tunneln, ja tunneln kallades tunnelnätverket under Helsingfors i alla fall tidigare då när det ännu bara var en bråkdel av det de är idag. En regning dag är det förståss fett bra att kunna ta sig torr genom ungefär hela centrum, men egentligen gillar jag inte tunnlarna alls. Jag skulle önska att det fanns mera liv där. Kanske en och annan butik, café/matställe och konst. Sen slog det mig, lite skrämmande egentligen, att det var skönt att röra sig i tunneln för ingen försökte övertyga mig att sänka pengar eller köpa nåt jag inte behöver. Är det egentligen så farligt att väktare håller koll på det i semioffentliga rum?

Stambyte från helvetet

Idag brast det. Inget vatten på morgonen och ingen förvarning om att vattnet skulle vara avstängt, damm och skrot i den lilla gång som leder från vårt vardagsrum/lekrum/sovrum till köket och inga arbetare syns till. Jag drog kläderna på mig och gick ner genom dammolnet till trappa till källaren och vräste och fräste åt arbetsledaren. Idag skulle vårt badrum nämligen vara färdigt. Det var det tredje datumet de givit oss, det första var i början av november, sen sa de före jul och sen den 12.1. Men det bara drar ut på tiden. ÄNNU! Det konstiga är att det verkar vara vissa utvalda invånare som lider mest. För firman har också gjort en del arbeten nästan inom utsatt tid.
Sen tänker jag att jag egentligen inte skall klaga när det finns så många som lever i så mycket sämre förhållanden än vi. Men att lyssna på tystnaden av ogjort arbete tar verkligen kål på mig. Gårdagens jogalugn räckte inte till för idag. Men gårdagen började också bättre, då vaknade jag klockan sju av det ljuva ljudet av arbetande ester i mitt badrum. Som musik i mina öron. Att vattnet var avstängt hela dagen fixade sig också eftersom jag hade fyllt kannor med vatten och planerat att vara hela dagen borta hemifrån.
Det jag vet nu är att jag aldrig aldrig tänker köpa lägenhet i ett hus där de funderar på stambyte. Och hyr jag och det blir stambyte, då flyttar jag bort med detsamma. Fyra och en halv månad, kanske fem för ett arbete som skulle ta två månader är bara för mycket för mina nerver.

Vanedjuret människa

Det är konstigt vilket vanedjur människan är. Det mesta går, bara man har vant sig. Jag tänker på det när jag hör spårvagnen skramla där ute på gatan. Hur ljudet från spårvagnar (och resor med spårvagn) alltid varit det ultimata urbana för mig. Men efter att ha bott borta ett tag har metron börjat representera DET färdmedlet som man använder sig av i staden. Trots att det var så svårt att vänja sig vid de mörka tunnlarna och kakelprydda, ofta illaluktande, stationerna så kom de så småningom att bli de perfekta platserna för tankevädring. Tidigare var en av favoritsysslorna att sitta i spårvagnen och se ut på upplysta fönster och gator i kvällsmörkret. Nu saknar jag människorna som jag kunde glo på i metron istället. Men snart skall väl det meditativa i spårvagnsfärderna komma tillbaka. För att man vänjer sig igen. Likaså har jag under bara några veckor vant mig vid att det är så kallt i mitt hus, fast jag frös så fruktansvärt i början. Det är som barn som börjar på dagis, först smakar det bittert, men sötman infinner sig så småningom. När man vänjer sig. Jag har t.o.m. märkt att de värsta biisina som man hör i radion kan bli ok när man hört dem tillräckligt länge. Det är nästan sjukt. Samtidigt skulle väl människan inte klara sig utan sin anpassningsförmåga.