Kontrollanter, Nordsjöbor och Matti

Igår åkte jag till Nordsjö för att se filmen om Matti Nykänen. Vet inte riktigt vad det beror på, men varje gång jag sätter mig i metron så ser jag något mindre behagligt (skulle jag inte vara så fördomsfri som jag är, skulle jag påstå att det beror på att metron kör till Östra Helsingfors). Denhär gången berodde det kanske delvis på min nonchalanta stil. Det satt en blatte med benena på bänken mitt emot honom och provocerande som jag tydligen kände mig just då, så trängde jag mig just till den platsen för att sitta. Baktanken var att jag ville sitta och anteckna i min kalender och det här var den enda lediga platsen där det skulle vara möjligt utan att någon kunde flåsa mig i nacken och kolla vad jag skrev. Vi hann till Brändö då kontrollanterna gjorde oss sällskap. Det var många som hann få böter innan de hann till vårt bås. Blatten lekte att han sov och när kontrollanterna vänligt sade till honom att visa sin biljett började han febrilt leta efter något. ”Mä olen hukanut mun lompakko” sa han till dem. ”Men du har månadskort” undrade kontrollanten? ”Jo mula on” sa blatten och så sa han att han skulle stiga av på följande. Vilket kontrollanten inte gick med på. När han försökte smita, ställde hon sig framför vårt bås och fort fick hon uppbackning av en annan kontrollant. ”Nu gör vi såhär” sa hon, ”jag skriver ut böter åt dig och så går du och visar din biljett på vår kundtjänst och behöver inte betala nåt, okej? Jag behöver dina personuppgifter”. Men dem ville blatten inte ge. ”Kalla på polisen” sa han, ”men jag ger inga kontaktuppgifter”. Kontrollanten fortsatte vara saklig och så småningom gick han med på att fylla i en lapp med sina uppgifter. Av bara farten försökte han komma åt min penna, men jag höll fast vid att han fick ta den kontrollanten gav honom. Då vi nådde Östra Centrum hade kontrollanten ännu inte hunnit skriva nån bot så hon bad honom stiga av. Men han vägrade. ”Jag skall åka ända till Nordsjö” sa han och såg roat på mig. Kontrollanten försökte vänligt övertala honom att stiga av och strax var den första ässän på plats. Blatten satt som om han förstelnats i bänken och tyckte ”voi vitu” åt vakten som han ansåg vara alltför smal och liten och ung för att flytta på honom. Jag började redan överväga att flytta på mig, när blatten äntligen steg upp, men bara för att gå och ställa sig vid ytterdörrarna. Där blev han stående tills två betydligt större ässän kom efter honom och trevligt såg de inte ut när han revs ut ur metron. När vi åkte vidare frågade ett litet blattebarn sin vita mor om han skulle hamna i fängelse nu. Det trodde inte mamman.
Inte var det direkt de mest representativa nordsjöborna som jag stötte på när jag promenerade mot Vuotalo heller. Framför mig gick två alkoholiserade män och en alkoholiserad kvinna och plötsligt hittade en av männen en cigarett på gatan och i flere minuter förklarade han för sina kompisar vilken tur han haft ”ei oo ollenkaan kostee”… Lycka till bara!
Matti visade sig vara populärare än jag hade kunnat vänta mig. Utanför salen där filmen skulle visas ringlade redan en lång kö och då var det 45 minuter innan filmen skulle börja. Jag tog en sväng in på biblioteket och ställde mig sedan i kön. Bredvid kön ställde sig en blatte och knäböjde, antagligen mot Mecka eftersom han såg ut att buga sig mot söder. Det var ju en upplevelse det också. Människorna omkring mig såg ganska förvånade ut, så sådär helt varje dag tycks inte nordsjöbor se någon som företräder sin tro så äkta. När någon, äkta make, antar jag ställde sig bredvid sin fru, antar jag, i kön blev det ett helvetes skrik runtomkring mig, när alla svartsjuka finnar skulle säga sitt om att kila i kön. Ändå rymdes vi mycket väl in i salen. Men rätt skall ju vara rätt.
Hur var Matti då? Jag väntade mig inget, och måste efter filmen faktiskt konstatera att jag gillade den. Ibland blev skillnaden mellan Jasper Pääkkönens och Peter Franzens skådespelarprestation något för stor, till den senares förmån, och det var lite störande. Men själva storyn gav ett ärligt intryck. Finnarna är ärliga. Det gillar jag. Fast det finns mycket annat jag ogillar.

Senatstorget - en pärla i Helsingfors

I februari återvänder solen till vårt vardagsrum och jag sitter här och njuter av solstrålarna som värmer min högra kind (och bländar, men det är jag färdig att stå ut med, en stund i alla fall). Här hemma avslöjar solen hur det står till med städaktiviten i hushållet, men ute, ute förskönar solen allt.
När vi skramlade hem med spårvagnen från hälsostationen idag kunde jag inte låta bli att känna äkta nationalistisk stolthet inför två svenska pappor som klev in med sina barnvagnar vid Siljaterminalen. Hur jag än avundas svenskarna för att de har Stockholm så hade jag lust att säga åt papporna, ser ni det här, ser ni, när vi åkte förbi Salutorget och in på Senatstorget. Senatstorget var så vackert där i solstrålarnas skimmer, så vitt och oskuldsfullt och samtidigt så mäktigt och sublimt.
Jag slås ofta av att jag är priviligerad som får korsa Senatstorget var och varannan dag då jag går hem. För det är ett levande torg, trots att det är så rogivande och lugnt. Det fascinerar mig hur torget förändras vid olika klockslag och olika årstider. Om det har snöat, finns det alltid nåt att läsa på trapporna, nån har hunnit dit och lämna ett meddelande för stadsborna och turisterna att ta del av. I sommarvärmen sitter människorna på Domkyrkans trappor och ser ut på havet och njuter av stentrappornas värme mot rumpan. Klockorna ringer i klassisk och modern tappning. Turisterna vimlar. På natten skiner Domkyrkan upp spöklikt, så spöklikt att jag nästan inte visste om det var verklighet eller dröm som barn. Nu när jag spatserar hem om natten blir jag tagen av stillheten som ligger över torget. Över ett torg som sett så många historiska händelser, demonstrationer, tal och människomassor. Som barn fanns de bästa snöuppsamlingshögarna på Senatstorget. De skulle bestigas varje vinter. Och dit skall mina barn nu och klättra och smutsa ner sina kläder medan japanerna och ryssarna står med sina kameror och zoomar oh blixtrar. Ibland blir barnen fotograferade då de står och matar lejonen som vaktar Alexander II. För sådant är torget, öppet för alla och envar, gammal och ung.

funderar Miffy faktist?

Det verkar som om Miffy inte skulle fundera särskilt mycket, men det är inte sant. Under dagens gång funderar jag vanligtvis på många saker som jag skulle viljan skriva om och kommentera. Men när kvällen närmare sig nio och jag äntligen skulle kunna ha en ledigt stund framför datorn är min hjärna vanligtvis så förtärd att det inte mera blir till något. Eller så är dagens tidning ännu oläst eller nåt mail ännu obesvarat eller så är det nåt annat som måste fixas. Eller så fastnar jag och malar skit med min bättre hälft, det händer faktist ganska ofta det. Att vi inte riktigt har hunnit språkas vid förrän det.
Kan inte låta bli att beundra bloggare som får till stånd en liten text dag som dag. Då måste det liksom verkligen finnas nån passion till skrivandet. Har jag inte den passionen?