Vanedjuret människa

Det är konstigt vilket vanedjur människan är. Det mesta går, bara man har vant sig. Jag tänker på det när jag hör spårvagnen skramla där ute på gatan. Hur ljudet från spårvagnar (och resor med spårvagn) alltid varit det ultimata urbana för mig. Men efter att ha bott borta ett tag har metron börjat representera DET färdmedlet som man använder sig av i staden. Trots att det var så svårt att vänja sig vid de mörka tunnlarna och kakelprydda, ofta illaluktande, stationerna så kom de så småningom att bli de perfekta platserna för tankevädring. Tidigare var en av favoritsysslorna att sitta i spårvagnen och se ut på upplysta fönster och gator i kvällsmörkret. Nu saknar jag människorna som jag kunde glo på i metron istället. Men snart skall väl det meditativa i spårvagnsfärderna komma tillbaka. För att man vänjer sig igen. Likaså har jag under bara några veckor vant mig vid att det är så kallt i mitt hus, fast jag frös så fruktansvärt i början. Det är som barn som börjar på dagis, först smakar det bittert, men sötman infinner sig så småningom. När man vänjer sig. Jag har t.o.m. märkt att de värsta biisina som man hör i radion kan bli ok när man hört dem tillräckligt länge. Det är nästan sjukt. Samtidigt skulle väl människan inte klara sig utan sin anpassningsförmåga.